söndag 6 juli 2008

Nästa rum


Döden betyder ingenting...
Jag har bara slunkit iväg in till nästa rum.
Jag är jag och du är du. Det som vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig mitt vanliga namn, tala till mig på det lättsamma sätt som du alltid gjorde.
Använd inte något annat tonfall, tvinga dig inte att se högtidlig och sorgsen ut.
Skratta, som vi alltid brukade skratta åt de små skämt som roade oss båda.
Be, le, tänk på mig, låt mitt namn alltid vara det vardagliga ord det alltid var, låt det sägas utan särskild innebörd, utan någon skugga som faller på det.
Livet betyder detsamma som det alltid har gjort.
Det är likadant som det varit, livet går alltid vidare.
Varför skulle jag inte finnas i tankarna för att jag inte finns inom synhåll?
Jag väntar på dig, för en tid, någonstans mycket nära, alldeles om hörnet.
Allt är bra.


Canon Henry Scott Holland


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Cicci!
Vilken fin dikt.Det var mycket känsla iden.Var är kortet taget, det ser ut att vara ganska nytaget
.Evy finns alltid i våra hjärtan.

Kram från Irene

Cicci sa...

Hejsan!
Kortet har jag fått ifrån Eva, det är taget i Spanien när mamma och Eva var där själva. Tror det är ett och ett halvt år sedan. Minns inte riktigt! Får höra med Eva när hon kommer tillbaka från Spanien. Jag tycker mamma är så fin på det kortet, hon ser så glad ut. Dikten är från en bok jag fick av Tomas strax efter begravningen.

Kram Cicci

Anonym sa...

Hej Cissi!
Så minns jag Evy från våra glada dagar i Spanien! Det var ju faktiskt henne sista friska dagar.....Jag minns hur glad hon var och med vilken glädje hon inhandlade presenter till alla i familjen. Ur boken som du tidigare citerat "Till min älskade mamma" hittade jag följande rader, som jag tycker stämmer så bra in på mamma Evy!!!!
"Bara en mor kan skapa en sammansvetsad familj av flera olika individer."
Kramar Moster Gunn

Anonym sa...

Hej Cicci.

Vilken underbar dikt. Den känns så äkta och riktig. Kortet tog jag när vi åt en underbar lunch, räkor i vitlök som Evy älskade.Det var en rolig och oförglömlig dag i Polop. Evy var på sitt allra bästa skojhumör. Det var 2006/10/10. Detta kort ihop med dikten väcker starka känslor hos mig. Evy känns ju så levande.

Kram Eva